31dec

När jag växte upp var jag aldrig någon särskilt aktiv radiolyssnare. Det var nog mest efter gymnasietiden som jag började lyssna på “Vaken i P4” på en gammal freestyle när jag gått och lagt mig. Sen dess har jag nästan alltid hörlurar i mina öron när jag går och lägger mig. Nuförtiden är det istället nästan alltid en podcast som spelas upp via mobilen när det är dags att sova.

Och i jämförelse med förr i tiden är det tyvärr sällan man hinner lyssna på ett helt podcastavsnitt innan man somnat.
Som tur väl är finns insomningtimer i de flesta appar. Så det är inte alltför krångligt att hitta tillbaka i ett avsnitt till kvällen därpå när man bara missat några miunter av ett program.

På senare tid har jag valt att använda Spotify som har blivit en ganska kompetent podcast-app.
Det största problemet som jag stött på är oförmågan att själv kunna lägga till podcasts via XML. Vilket egentligen går emot hur podcasts brukade och i min mening ska distribueras.
Spotify är dock väldigt enkel att använda för poddar och reklamfri även för oss gratislyssnare.
Dessutom får man fina förslag på andra poddar att lyssna på.

Tidigare har jag även försökt att lyssna på ljudböcker vid sänggåendet. Tyvärr funkade det inte alls för min del.
Det är en sak att missa några minuter i ett poddavsnitt. Ibland kan det t.o.m. kvitta om man råkat missa en liten del av ett program.
Att missa ett avsnitt i en bok är däremot något helt annat.
Så de gånger som en ljudbok strömmar in i mina öron är det på en strand- eller skogspromenad.

---

Det vore väl helt fel att skriva om podcasts utan att berätta vilka man brukar lyssna på?

Några favoriter är ”Reply All”, ”Stuff You Should Know” och ”TV-fabriken” just nu.

Den förstnämnda ”Reply All” handlar om väldigt olika saker med en anknytning till Internet, med historier om hur olika människor påverkar och påverkas av Internet på den ena eller andra sättet. En sorts podcast om Internet-kultur kan man säga.

”Stuff You Should Know” är två snubbar som drar igenom en massa fakta i ett utvalt ämne. Allt från till “Hur man gör tvål” eller “Hur guldskivan som hängde med rymdsonden Voyager 1 ut i rymden är utformade”.
M.a.o. lite torrt ibland, vilket gör det till det ultimata sömnpillret. Ibland blixtrar det dock till med ämnen som engererar mig som lyssnare desto mer.

”TV-fabriken” är som namnet antyder en svensk podd där programledaren Fredrik Ralstrand intervjuar folk både framför och bakom kameran på kända svenska TV-produktioner.
En väldigt intressant inblick i hur TV “blir till”.

Några andra som kan nämnas lite kort är ”99% Invisible”, ”Wind of Change” och ”P3 Historia“.
För övrigt har Sveriges Radio väldigt många bra poddversioner av sina radioprogram.

Vad vore livet utan musik? Outhärdligt skulle jag nog kunna påstå. Jag tror de allra flesta runt om i världen håller med.

Vi lever i en tid där det finns en oändlig tillgång till musik i alla dess former. Lätt som en plätt kan man lyssna på nästan vad som helst med endast några få duttar på telefonen. I tjänster som Spotify finns i princip all (västerländsk) musik att tillgå till ett rimligt pris.

Men att som gammal inbiten datornörd helt kapitulera till endast strömningstjänster känns inte helt rätt, även om jag både gillar och använder Spotify. Utöver Spotify har jag därmed kvar en fot i “det gamla”, d.v.s. min MP3-samling. Den består av en samling album och lösa låtar som ackumulerats under en mycket lång tid och som nu på senare tid börjat bli allt bättre ordning på.

Hela samlingen lever just nu på en PC som jag använder till en TV, som jag tidigare skrivit om. Innehållet i samlingen är (till största del) korrekt taggade album och låtar med inbäddade bilder på omslag, sök- och spelbara i hela nätverket. Lätt att kopiera över till USB-sticka och använda i bilen. Oftast i ganska bra kvalitet, åtminstone MP3 i 192 kbit/s eller mer. FLAC lyser dock med sin frånvaro. Jag gillar bra ljud och en ickeförstörande komprimering av ljudet som exempelvis FLAC är ju egentligen väldigt bra, men jag har svårt att höra skillnaden på FLAC och exempelvis MP3 320 kbit/s CBR och sparar därmed en hel del hårddiskutrymme på att endast använda mig av MP3.

All musik som jag samlat på mig genom åren finns dock inte där. Men allt eftersom jag blivit flitigare användare av MP3-samlingen har jag börjat knöka in så mycket jag kommer åt. Likt en musikalisk ekorre som samlar inför en Internet-vinter. Bl.a. genom att lägga in gamla MP3-album som finns på CD-R-skivor i garderoben och rippa vanliga CD-skivor. Det sistnämnda visade sig dock vara svårare än väntat.

Alltså, att rippa en CD-skiva är busenkelt egentligen. Jag använder just nu “Asunder” på min gamla (antika) laptop (kör Xubuntu just nu förresten, mer om det en annan gång). Enkelt program, gör precis vad jag behöver. Bara att starta programmet, mata in skivan, trycka på en knapp och efter lite surrande spottas skivan ut igen och på hårddisken ligger nu ett album, korrekt taggat med information från någon CDDB. Ta-da!

Tyvärr är några CD-skivor utrustade med kopieringsskydd. En liten etikett på baksidan av konvolutet påpekar att “skivan inte kan spelas på PC/MAC”. Detta resulterar i att efter man för in skivan i den stackars ont anande CD/DVD-läsaren, fylls rummet av oljud i form av en laser som plötsligt får totalt frispel av denna tortyr jag utsätter den för. Efter ett tag lyckas stackaren tyda informationen på skivan och inläsningen av musiken påbörjas, för att efter ett tag abrupt avslutas med hjälp av en “kernel panic”. Jäpp, ni läste rätt. Totalkrasch p.g.a. en sketen CD-skiva.

Det går säkert att lösa. Men både Asunder och abcdef (CLI-baserad CD-rippare) resulterar i samma krasch.

Den stora frågan är dock: varför ska jag behöva problemlösa det här? Musikskivor som är lagligt tillförskansade. Och privatkopiering är inte olagligt i Sverige. Man får rippa sina egna skivor till egen användning. Det är det vi betalar dyra pengar för i form av avgifter till Copyswede (som gärna får gå och sätta eld på sig själva om de vill, vilken dag som helst).

Ännu en gång har kopieringsskydd inte lyckats stoppa något annat än en laglig användning av upphovsrättsskyddat material.

Jag är något av en självutnämnd operativsystem-konnässör. Eller ja, åtminstone kan vi väl kalla det för entusiast av de programvaror vi alla mer eller mindre använder dagligen oftast utan att egentligen ägna dem en tanke.
Så fort en ny Windows-version släppts har jag varit en “early adopter” som snabbt rensat hårddisken och satt tänderna i det nya operativsystemet. Ibland med bra resultat, ibland med lite sämre, (”Windows Vista” två ord som fortfarande kan dra åt helvete rent ut sagt).

För en PC-användare, det har jag varit i någon form hela livet. Framförallt då som Windows-användare.
Men ibland har tårna doppats i den förtrollade Linux-pölen, om vi samtidigt bortser de första åren då Windows knappt var påtänkt och mitt datoranvändande bestod av eget programmerande i BASIC på (vad jag tror var) en Spectravideo SV-328. Eller för den delen senare användande av en Amiga 500 och det lite “modernare” och grafiska Amiga Workbench. Oh yeah.

Vare sig det gäller DOS, Windows, Linux, Mac OS (eller om vi knasar ut totalt och t.o.m. nämner FreeBSD som dök upp på några få datorlektioner i gymnasiet), har jag inte slutat att fascineras av operativsystem.
Inte heller den aldrig sinande ström av debatter kring dessa nödvändiga mjukvaror. Vad som är bra eller dåligt, med det ena eller det andra. Bla bla.
Samma “flame war” fortsätter än idag. Apple-folk vs PC Master Race. Eller för den delen: Apple iPhone och dess iOS vs. Google Android. Kriget finns numera i fickformat…

Som entusiast blev det därför lite extra speciellt för mig att efter flera år som iPhone-användare att gå över till Android som operativsystem i min mobil.

Det är lite som att konvertera till en annan religion. Fast ändå inte.

Jag är en sådan där person som tror att Apples lansering av iPhone gjorde att mobiltelefontillverkarna fick sig en välbehövlig raket i baken.
Om man tittar tillbaka på hur exempelvis Android var utformat innan iPhone OS såg dagens ljus (som vi sedermera känner till som: iOS) och jämför med hur det väldigt snart därefter ändrade form och alltmer lånade designelement från Apple, förstår man vilket enormt inflytande Apple och iPhone har haft på mobilmarknaden.

Jag har nu varit Android-användare i över ett år. Från att ha haft en iPhone 4S som min “daily driver” till att istället använda en Xiaomi Redmi Note 2.

Utöver hoppet till ett annat mobilt operativsystem, från iOS till Android, blev jag lycklig ägare av en mobil med gigantisk skärm, processor med åtta kärnor och en massa utrymme. En ganska rejäl omställning.
Men så här ett år senare lägger jag mer märke till likheterna mellan de olika mobilerna än olikheterna.

Jag använder fortfarande många av de appar jag använde förut. Appar för olika sociala medier såsom Facebook, Instagram och Tumblr ser ju mångt och mycket exakt likadana ut, oavsett plattform.
Och efter att jag gick över till ett custom rom, (närmare bestämt CyanogenMod istället för MIUI), fungerar notiser och övriga aspekter av telefonen ungefär likadant som i iOS-land.

Visst finns det självklart både fördelar och nackdelar med både Android och med iOS, men likheterna är många fler än olikheterna.
Det är kanske lite synd samtidigt att inte fler aktörer lyckas konkurrera med de stora giganterna Apple och Google. Inte ens Microsoft kunde destillera fram ett vettigt tredje val på mobilmarknaden. Windows i mobilen finns, men det är sällan man träffar på det.

Undrar hur vi ser på operativsystem om några år. Är nästa år “the year of the Linux desktop” eller kommer samma aktörer fortfarande dominera i många år framöver?

Jag älskar konceptet “blogg”, men redan när jag skriver ordet “blogg” märker jag hur daterat konceptet är.
Bloggar känns gammalmodigt, utdaterat och dött.
I en tid där sociala medier såsom Facebook och Twitter är störst på webben är den gamla vanliga bloggen en alltmer sällsynt företeelse, framförallt bloggar av helt vanligt folk som inte får betalt för att leverera nya inlägg.

Jag kan inte låta bli att sakna den stora bloggvågen. D.v.s. innan själva ordet “blogg” blev synonymt med antingen betalda kändisbloggare som med smygreklam försöker kränga varor till sina läsarskaror eller politiska bloggar som drivs av diverse rättshaverister och spyr ut falsk information och konspirationsteorier.
Visst finns det än idag vettiga bloggar kvar, kanske då framförallt matbloggar. Blandningen av bild på mat, text med ingredienser och instruktioner i bloggform är än idag ganska vanligt. Men än en gång handlar det alltför ofta om proffsbloggare som har betalt för att publicera nytt dagligt innehåll för att tillfredsställa sina annonsörer.

Samtidigt kan man väl nästan säga att bloggandet har flyttat över från textform till videoform. Antalet vloggare på YouTube finns det väl fler av än vad det finns träd i skogen vid det här laget.
Det skrivna ordet på nätet har ersatts av snabba videos som lätt går att spela in, redigera och konsumera på valfri enhet.

Missförstå mig rätt, jag har inget emot vloggare. Jag spenderar själv (för mycket) tid med att kolla på olika intressanta videos på YouTube varje dag.
Allt från bilrecensioner av Doug DeMuro, genomgångar av gammal HiFi med Techmoan, klipp från Formel 1-cirkusen och ibland t.o.m. självaste Pewdiepie.

Kanske har smartphones och surfplattornas stora intåg i vardagslivet också en inverkan på utvecklingen?
Både mobiler och surfplattor är ypperliga verktyg att konsumera media på, men desto sämre att skapa nya alster på. Framförallt det skrivna ordet. Ett fysiskt tangentbord är ett bättre sätt att skriva stora mängder text på än en pekskärm.

Jag försöker att bli bättre på att följa bloggar igen. Göra vad jag kan för att hålla liv i textförfattandet.
Appen och webbsidan  “Feedly” har visat sig vara ett ganska bra sätt för mig att läsa nya och gamla inlägg på mina nya och gamla favoritbloggar. Den har lyckats få mig att återupptäcka det medium jag för länge sedan ägnade mycket tid åt och som gett mycket tillbaka.

Förrförra julen fick jag en byggsats av en amerikansk rymdfärja av min systerson i present som jag strax efter det då följande nyåret ägnade en eftermiddag åt att sätta ihop.
M.a.o. var detta ett lättare modellbygge i någon form av cellplast som varken krävde lim, tejp eller några specialverktyg. Endast en skruvmejsel till att putta ut de allra minsta bitarna från arken med byggmaterialet.
Hela bygget fångades i en liten tidsförskjutningsfilm som jag sedan laddade upp till YouTube för eventuell allmän beskådan.

En trevligt bygge som både roade och oroade (jag har nog lite brist på tålamod ibland).

Men i julas mottog jag ännu en ny modell i form av ett litet RMS Titanic i laserskurna metallark.

Denna gång krävdes det något fler verktyg för att bygga ihop modellen bl.a. pincetter och ett par tänger. Dock fortfarande inte varken lim eller skruv utan endast små metallflikar som vrids eller viks efter att de passat in på rätt ställe.
Ett galet pill-jobb som tog betydligt längre tid, men efter att ha tjuvstartat på projektet för ett tag sedan slutförde jag den stora delen av modellen på några timmar utspritt på tre-fyra kvällar.

Självklart hade jag kameran framme även under tiden som jag byggde modellen.

Att pilla ut de små metalldelarna visade sig vara betydligt krångligare än väntat. Det var svårt att försöka få ut dem utan att böja dem och eventuellt förstöra dem.
Tempot skruvades dock upp allteftersom.

Värt att notera: proportionerna på modellen är inte korrekta. Bl.a. var fören på RMS Titanic betydligt längre till övriga skeppet än vad modellen visar.

Allt som allt var även detta ett roligt bygge, även om det krävde ännu mer tålamod och de vassa metallkanterna var en ständig källa till eventuella skador, men på något sätt (tur?) skonades mina fingrar från skärsår. 🙂