Ibland får jag för mig att föra dagbok under perioder i livet när det känns som att det behövs.
Ett sorts utlopp för tankar och känslor som behöver få en form, komma ur sinnet och därmed kunna bearbetas på andra sätt än vad huvudet för tillfället mäktar med och klarar av.
Det är vid dessa tillfällen minst lika viktigt för mig att skriva som det är att sätta sig vid pianot en stund, koppla av hjärnan och låta musiken ta över.

Har nyligen försökt att samla ihop alla dagboksanteckningar jag gjort genom åren på ett och samma ställe. Få det mer lättillgängligt, med en överblick och med syfte att lättare kunna titta tillbaka på tidigare kåserier. Helst av allt i en och samma program/app, men lyckas inte riktigt komma fram till hur jag vill ha det. Sökandet fortsätter.

Utöver dagboksskrivandet har jag i omgångar skrivit på mer eller mindre privata bloggar.
En blogg växte sig stark och hade tusentals besökare under en period. Lärde mig i och med detta massor om webbutveckling och lyckades t.o.m. få sponsring och visade reklam som bland annat täckte webbhotellskostnaderna.
Men då jag inte önskar knyta den till mitt namn låter jag den vara okänd för de allra flesta.
Så även denna gång.

Om man vrider tillbaka klockan och tittar tillbaka då bloggplattformen Tumblr var större, spenderades även en del tid där.
Ord och bilder blandades om vartannat. Men då plattformen nuförtiden lever en mer undanskymd tillvaro är det tyvärr sällan jag ägnar den någon uppmärksamhet.
När jag nu loggar in där hittar jag några gamla texter jag ännu känner mig stolt över.
Kanske kan de komma fram i ljuset här allt eftersom?

När sedan storhetsvansinnet tagit över totalt har jag ibland funderat på att skriva en bok av något slag. Inte för att jag tror att någon skulle vilja ta sig tid att faktiskt läsa den men det hade varit en skön känsla att ha skrivit en egen bok. Lämnat efter en historia eller en ström av tankar till eftervärlden. Kanske dyker den sedan upp många år senare på nån loppis och lockar en läsare eller två.

Jag tog körkort lite senare i livet vilket ledde till att om jag ville ta mig någonstans, då var det cykel som var det primära färdmedlet.
Nu för tiden cyklar jag bara för rekreation. Och i ärlighetens namn allt mer sällan.

Men man ser omvärlden med lite annorlunda ögon på cykel, jämfört med den snabba suddigheten som susar förbi när du kör bil.
Dofter, både trevliga och inte så trevliga når din näsa, solen värmen huden och för en liten stund kan du till och med känna dig hälsosam för en kort stund.

Cykelbanor och alternativa vägar som inte bilar kan färdas på bidrar också till att förhöja upplevelsen och inbjuder dig att stanna och kanske fånga platsen, stämningen och ögonblicket genom linsen på en kamera.

Här är några foton som jag har tagit på några av mina cykelutflykter

Att fotografera djur kan vara en utmaning, oavsett om det är husdjuren hemma, djur i ett zoo eller vilda djur.

Och när det gäller det sistnämnda: vilda djur, är jag helt enkelt inget vidare på att försöka fånga dem på bild överhuvudtaget. Jag är aldrig förberedd.

Trots att jag gillar att tillbringa tid utomhus i naturen och ta långa promenader själv eller med sällskap, lyckas jag liksom aldrig.
De få gånger då vildmarken bestämmer sig för att överraska mig så försvinner motivet lika snabbt som det dök upp. Oftast p.g.a. fumlande efter nån inställning, för lång slutartid eller någon annan tabbe som gör att den resulterande bilden blir en stor röra av suddighet.

Att istället besöka och titta på djur i zoo ökar dock chansen att faktiskt fånga något värt att visa upp, till priset av att den resulterande bilden oftast blir medioker.
Berättelsen som fotot försöker berätta kommer oftare inte längre än att bara tala om för betraktaren att jag, fotografen, besökte ett zoo, tog en bild och ingenting mer än så.

Vissa platser betyder mer än andra.

När jag var yngre brukade jag följa med min mamma och pappa på utflykter i pappas Volvo.
Många av dessa resor gick till Skåne, och då främst den nordöstra kustlinjen.

Jag kan fortfarande minnas när jag satt i bagageutrymmet i pappas beigea kombi, luckan som sticker ut från bilen som ett litet tak, dinglandes med fötterna och mumsar på min picknickmat.
En rent tokigt varm dag på en het grusparkering som känns som den vore lika het som solens yta.
Där sitter jag och tuggar och är redo att gå ner till stranden på en stig gjord av ekplankor genom den sandiga, varma och torra tallskogen.

Och på toppen av en av de små kullarna, ungefär vid mitten mellan parkeringsplatsen och stranden, där är den. Platsen.
Jag minns doften. Värmen. Den klara solen.
När jag besöker platsen såhär många år senare så är det så många minnen som väcks till liv. Jag ryser i kroppen.

Här är några av mina foton från min favoritdel av Sverige som fortsätter att än idag spela en stor roll i mitt liv idag och kommer förmodligen alltid att göra det.