Spelrecension: “The Talos Principle”

“Portal” är ett av mina absoluta favoritspel. Trots att åtskilliga timmar plöjts ner i diverse förstapersonsskjutare såsom “Battlefield” eller för den delen “Overwatch” är det pusselspelet “Portal” och kanske främst “Portal 2” som ligger mig närmast hjärtat.

Med det sagt kan jag konstatera att “The Talos Principle” är ett rätt liknande pusselspel som lånar en del inspiration från “Portal”-spelen, men som ändå lyckas visa upp något unikt och nästintill lika välpolerat.

Med lasrar som ska ledas till olika mål via prismor, kuber som ska läggas på knappar, svävande och pipande dödsbollar som ska undvikas och kraftfältsbarriärer som ska öppnas, känns pusslen som en sorts portallös pastisch på “Portal”.

Rent estetiskt kanske inte “The Talos Principle” är så mycket att hänga i julgranen.
För att vara ett spel från 2014 är det inte särskilt snyggt alls om man jämför med andra speltitlar från samma år.
Men en anledning till detta är att det är en relativt liten spelutvecklare som ligger bakom titeln, närmare bestämt “Croteam“. För de allra flesta är “Croteam” mer kända för fps-spelet “Serious Sam” än något annat.
Och det är just ur arbetet som ska leda fram till det ännu inte färdigställda “Serious Sam 4″ som “The Talos Principle” är sprunget.
Utvecklandet och testarbetet av spelmotorn visade att interaktiva objekt kunde användas till att skapa komplicerade pussel, avancerade nog för att kunna bli en egen speltitel.
Och den färdiga produkten visar än en gång att grafik inte är allt när det gäller spel, absolut inte. Spelmekanik är betydligt viktigare.
Jag väljer att kalla detta för “Nintendo-fenomenet”, d.v.s. speltitlar med enklare grafik som vinner spelarens hjärta och hjärna med massa roligt och klurigt än snyggt och vackert.

Jag har hittills inte spelat igenom spelet till dess slut (hela tjottabalongen med alla pussel är faktiskt ganska omfattande), men på det stora hela handlar det om en robot, en android, som fått ett sorts medvetande.
Utöver en gudalik röst vid namn Elohim, som dundrar ut över den värld man befinner sig i, (vilket för övrigt verkar vara en sorts simulerad värld?), finns terminaler där androiden har kontakt med något annat än Elohim.
Ett stort mål i spelet är att komma allt högre upp i det torn som Elohim har sagt att man inte får klättra upp i, men självklart lockas man till att göra tvärtemot.

Så på många sätt och vis är det ett spel som passar bra för spelare som gillar “Portal”-spelen, kanske med en tunnare story med inte lika minnesvärda karaktärer, men ändå en fullfjädrad spelupplevelse som kan roa i många timmar.