Kopieringsskydd – Ett satans otyg

Vad vore livet utan musik? Outhärdligt skulle jag nog kunna påstå. Jag tror de allra flesta runt om i världen håller med.

Vi lever i en tid där det finns en oändlig tillgång till musik i alla dess former. Lätt som en plätt kan man lyssna på nästan vad som helst med endast några få duttar på telefonen. I tjänster som Spotify finns i princip all (västerländsk) musik att tillgå till ett rimligt pris.

Men att som gammal inbiten datornörd helt kapitulera till endast strömningstjänster känns inte helt rätt, även om jag både gillar och använder Spotify. Utöver Spotify har jag därmed kvar en fot i “det gamla”, d.v.s. min MP3-samling. Den består av en samling album och lösa låtar som ackumulerats under en mycket lång tid och som nu på senare tid börjat bli allt bättre ordning på.

Hela samlingen lever just nu på en PC som jag använder till en TV, som jag tidigare skrivit om. Innehållet i samlingen är (till största del) korrekt taggade album och låtar med inbäddade bilder på omslag, sök- och spelbara i hela nätverket. Lätt att kopiera över till USB-sticka och använda i bilen. Oftast i ganska bra kvalitet, åtminstone MP3 i 192 kbit/s eller mer. FLAC lyser dock med sin frånvaro. Jag gillar bra ljud och en ickeförstörande komprimering av ljudet som exempelvis FLAC är ju egentligen väldigt bra, men jag har svårt att höra skillnaden på FLAC och exempelvis MP3 320 kbit/s CBR och sparar därmed en hel del hårddiskutrymme på att endast använda mig av MP3.

All musik som jag samlat på mig genom åren finns dock inte där. Men allt eftersom jag blivit flitigare användare av MP3-samlingen har jag börjat knöka in så mycket jag kommer åt. Likt en musikalisk ekorre som samlar inför en Internet-vinter. Bl.a. genom att lägga in gamla MP3-album som finns på CD-R-skivor i garderoben och rippa vanliga CD-skivor. Det sistnämnda visade sig dock vara svårare än väntat.

Alltså, att rippa en CD-skiva är busenkelt egentligen. Jag använder just nu “Asunder” på min gamla (antika) laptop (kör Xubuntu just nu förresten, mer om det en annan gång). Enkelt program, gör precis vad jag behöver. Bara att starta programmet, mata in skivan, trycka på en knapp och efter lite surrande spottas skivan ut igen och på hårddisken ligger nu ett album, korrekt taggat med information från någon CDDB. Ta-da!

Tyvärr är några CD-skivor utrustade med kopieringsskydd. En liten etikett på baksidan av konvolutet påpekar att “skivan inte kan spelas på PC/MAC”. Detta resulterar i att efter man för in skivan i den stackars ont anande CD/DVD-läsaren, fylls rummet av oljud i form av en laser som plötsligt får totalt frispel av denna tortyr jag utsätter den för. Efter ett tag lyckas stackaren tyda informationen på skivan och inläsningen av musiken påbörjas, för att efter ett tag abrupt avslutas med hjälp av en “kernel panic”. Jäpp, ni läste rätt. Totalkrasch p.g.a. en sketen CD-skiva.

Det går säkert att lösa. Men både Asunder och abcdef (CLI-baserad CD-rippare) resulterar i samma krasch.

Den stora frågan är dock: varför ska jag behöva problemlösa det här? Musikskivor som är lagligt tillförskansade. Och privatkopiering är inte olagligt i Sverige. Man får rippa sina egna skivor till egen användning. Det är det vi betalar dyra pengar för i form av avgifter till Copyswede (som gärna får gå och sätta eld på sig själva om de vill, vilken dag som helst).

Ännu en gång har kopieringsskydd inte lyckats stoppa något annat än en laglig användning av upphovsrättsskyddat material.