Ett smörjmedel för hjärnan

Det finns två saker som jag behöver göra. Man kan säga att det nästan är livsnödvändigt. Utan att göra dessa saker då och då fungerar jag sämre på alla sätt och vis tills jag har utfört dem.

Hur konstigt det kanske kan låta så måste jag ibland spela piano.
Det låter kanske väldigt trivialt och onödigt, men om jag inte får sitta och klinka någon gång då och då tror jag att min hjärna omvandlas till en klump sirap. Ni vet, sådan där gammal sirap som inte ens går att få ut ur flaskan längre.
Seg värdelös gegga.

Den andra sysselsättningen är att jag ibland behöver skriva av mig. Korta texter för att få ur mig lite tankar. Sätta dem på pränt så jag slipper ha dem dansandes runt i huvudet.

Efter lite skrivande och/eller pianospelande är hjärnan igång igen.
Som ett nytt smörjmedel, ett oljebyte för det där komplexa organet som innehåller allt som jag tycker, tänker, vet och är.
Så har det varit så länge jag kan minnas.

Nu är det så att jag inte är särskilt bra på någon av dessa, ändock så för mig viktiga, sysselsättningar.
Trots jag skrivit många olika sorters texter, kåserier och annat genom åren, tycker jag själv inte att jag är särskilt duktig på det.
Det finns många, väldigt många andra betydligt mer talangfulla människor som jag inte kan jämföra mig med.

Detsamma gäller kanske ännu mer musicerandet. Mitt pianospelande går att jämföra med en skadeskjuten kråka som fastnat mellan strängarna och mekaniken inne i pianot, om jag får betygsätta det själv.
Kanske en mild överdrift kanske. Men ni hänger med i mitt resonemang?

Eventuell begåvning till trots kräver mitt sinne dessa två sysselsättningar. Annars kanske jag blir tokigare än vad jag redan är?