Spelrecension: “The Talos Principle”

“Portal” är ett av mina absoluta favoritspel. Trots att åtskilliga timmar plöjts ner i diverse förstapersonsskjutare såsom “Battlefield” eller för den delen “Overwatch” är det pusselspelet “Portal” och kanske främst “Portal 2” som ligger mig närmast hjärtat.

Med det sagt kan jag konstatera att “The Talos Principle” är ett rätt liknande pusselspel som lånar en del inspiration från “Portal”-spelen, men som ändå lyckas visa upp något unikt och nästintill lika välpolerat.

Med lasrar som ska ledas till olika mål via prismor, kuber som ska läggas på knappar, svävande och pipande dödsbollar som ska undvikas och kraftfältsbarriärer som ska öppnas, känns pusslen som en sorts portallös pastisch på “Portal”.

Rent estetiskt kanske inte “The Talos Principle” är så mycket att hänga i julgranen.
För att vara ett spel från 2014 är det inte särskilt snyggt alls om man jämför med andra speltitlar från samma år.
Men en anledning till detta är att det är en relativt liten spelutvecklare som ligger bakom titeln, närmare bestämt “Croteam“. För de allra flesta är “Croteam” mer kända för fps-spelet “Serious Sam” än något annat.
Och det är just ur arbetet som ska leda fram till det ännu inte färdigställda “Serious Sam 4″ som “The Talos Principle” är sprunget.
Utvecklandet och testarbetet av spelmotorn visade att interaktiva objekt kunde användas till att skapa komplicerade pussel, avancerade nog för att kunna bli en egen speltitel.
Och den färdiga produkten visar än en gång att grafik inte är allt när det gäller spel, absolut inte. Spelmekanik är betydligt viktigare.
Jag väljer att kalla detta för “Nintendo-fenomenet”, d.v.s. speltitlar med enklare grafik som vinner spelarens hjärta och hjärna med massa roligt och klurigt än snyggt och vackert.

Jag har hittills inte spelat igenom spelet till dess slut (hela tjottabalongen med alla pussel är faktiskt ganska omfattande), men på det stora hela handlar det om en robot, en android, som fått ett sorts medvetande.
Utöver en gudalik röst vid namn Elohim, som dundrar ut över den värld man befinner sig i, (vilket för övrigt verkar vara en sorts simulerad värld?), finns terminaler där androiden har kontakt med något annat än Elohim.
Ett stort mål i spelet är att komma allt högre upp i det torn som Elohim har sagt att man inte får klättra upp i, men självklart lockas man till att göra tvärtemot.

Så på många sätt och vis är det ett spel som passar bra för spelare som gillar “Portal”-spelen, kanske med en tunnare story med inte lika minnesvärda karaktärer, men ändå en fullfjädrad spelupplevelse som kan roa i många timmar.

Ett smörjmedel för hjärnan

Det finns två saker som jag behöver göra. Man kan säga att det nästan är livsnödvändigt. Utan att göra dessa saker då och då fungerar jag sämre på alla sätt och vis tills jag har utfört dem.

Hur konstigt det kanske kan låta så måste jag ibland spela piano.
Det låter kanske väldigt trivialt och onödigt, men om jag inte får sitta och klinka någon gång då och då tror jag att min hjärna omvandlas till en klump sirap. Ni vet, sådan där gammal sirap som inte ens går att få ut ur flaskan längre.
Seg värdelös gegga.

Den andra sysselsättningen är att jag ibland behöver skriva av mig. Korta texter för att få ur mig lite tankar. Sätta dem på pränt så jag slipper ha dem dansandes runt i huvudet.

Efter lite skrivande och/eller pianospelande är hjärnan igång igen.
Som ett nytt smörjmedel, ett oljebyte för det där komplexa organet som innehåller allt som jag tycker, tänker, vet och är.
Så har det varit så länge jag kan minnas.

Nu är det så att jag inte är särskilt bra på någon av dessa, ändock så för mig viktiga, sysselsättningar.
Trots jag skrivit många olika sorters texter, kåserier och annat genom åren, tycker jag själv inte att jag är särskilt duktig på det.
Det finns många, väldigt många andra betydligt mer talangfulla människor som jag inte kan jämföra mig med.

Detsamma gäller kanske ännu mer musicerandet. Mitt pianospelande går att jämföra med en skadeskjuten kråka som fastnat mellan strängarna och mekaniken inne i pianot, om jag får betygsätta det själv.
Kanske en mild överdrift kanske. Men ni hänger med i mitt resonemang?

Eventuell begåvning till trots kräver mitt sinne dessa två sysselsättningar. Annars kanske jag blir tokigare än vad jag redan är?           

Brusets många lögner

Varför i hela friden verkar så få människor förstå sig på begreppet källkritik nuförtiden?

Falska nyhetsartiklar, påhittade politiska påståenden och andra rena lögner sprider sig som löpeldar genom världen med de sociala nätverkens hjälp.

Påhittade nyheter kanske inte verkar så farligt vid första anblick, främst med tanke på att även väletablerade tidningar med annars god renommé kan publicera nyheter som senare visar sig vara osanna.
Men artiklar, historier eller Facebook-inlägg som används som politiska medel genom att sprida desinformation är ett jäkla gissel.

Det är sunt att ifrågasätta det man läser och skaffa sig en förståelse om vem som är avsändaren av informationen man tar del av. Men tyvärr verkar många glömt bort det eller helt enkelt har de inte lärt sig det från början.
Dessutom konsumerar vi media allt mer i vår egna lilla bubbla då olika algoritmer och filter försöker beräkna och välja fram vilka inlägg på Facebook vi är mer intresserade av än andra, vilka sökresultat som ska hamna överst när vi söker på Google eller för den delen vilka annonser som exponeras för oss beroende på tidigare sökningar, köpmönster m.m.

Ifrågasättande utan uppbackning av fakta förekommer också. Fullängdsdokumentärer om konspirationsteorier läggs upp på nätet utan att presentera någon som helst vetenskaplig fakta.
Oroväckande många människor tror att terroristdåden 11 september 2001 i New York var ett insiderjobb, några färre att månlandningen 1969 var fejkad och några riktiga knasbollar tror att Elvis Presley fortfarande lever.

Vi har egentligen alla ett ansvar: att inte sprida vidare sådant som inte är sant. Klicka inte på “Dela”-knappen om du inte är säker på om det du länkar vidare till är sant eller om du inte vet vad syftet med informationen är eller för den delen vem som är avsändaren.

defrag.exe

Jag lever ett väldigt fragmenterat liv online. Och jag inbillar mig att de allra flesta gör det samma.

Utöver ett Instagram-konto har jag tre Tumblr-bloggar, två Twitter-konton, sex e-postkonton (utspritt på tre Google-konton), ett Reddit-konto, en WordPress-blogg, två Yahoo-konton, ett Microsoft-konto, ett Apple-ID, ett Firefox-konto, ett Pocket-konto, spelkonton såsom Steam, Origin och Battle.net, ett Last.FM-konto…

Jag tror jag slutar där, men ni hänger med. Många konton blir det. Även om såklart alla inte används i lika stor utsträckning (vissa används knappt alls). Men det handlar ändå om flera digitala identiteter med mig som ägare och användare.
Och det blev en febril aktivitet när det för några veckor sedan visade sig att ett lösenord hade hamnat på vift. Ett lösenord som dessutom återanvändes på många ställen samtidigt.
Kass lösenordspraxis. Skitkass. Jag vet! Men läxan är nu lärd.
Numera används unika lösenord på de allra flesta ställen och en lösenordshanterare ovanpå det.

Det jag vill komma fram till är att den delen av mig som är innehållsskapare skapar och publicerar material på väldigt många plattformar för flera olika typer av människor, (mer eller mindre framgångsrikt).
Och när jag säger “innehållsskapare” menar jag alltså allt från blogginlägg som detta, till bilder på senaste middagen på Instagram till det närmast obligatoriska “tackkortet” som Facebook kan användas till.

Jag gillar att visa upp foton jag tagit, ta emot feedback på något jag skrivit eller få en Gilla-markering på något jag delat vidare. Det gör vi nog alla mer eller mindre, även om vi såklart hade fortsatt att skapa nytt innehåll även om ingen hade kunnat (eller haft viljan?) att konsumera det.

Uppdelningen av mitt skapade innehåll är dock väldigt stort.
Jag försöker återknyta det mesta till Facebook.
D.v.s. om en bild publiceras på Instagram återpubliceras den även på “Fejan”. Likaså ett blogginlägg som detta. Facebook är samlingspunkten för den digitala identiteten.
Men samtidigt vill jag i vissa fall inte återknyta till Facebook då det kanske är ämnat för andra ögon. Så trots en samlingspunkt väljer jag att aktivt dela upp de som kan ta del av mitt material.

Och på det stora hela kanske jag oroar, funderar och överanalyserar detta fragmenterade digitala liv helt i onödan, publiken jag har på de olika plattformarna är inte särskilt stor och ett bra innehåll hittar sin publik bara det är bra nog.
Det kanske helt enkelt inte är det? Värt att fundera på.

Spelrecension “The Vanishing of Ethan Carter”

Ett slags detektivspel med övernaturliga inslag och massa ögongodis.
Det är vad jag får fram om jag destillerar ner den spelupplevelse som höll mig road för ett tag sedan med spelet “The Vanishing of Ethan Carter”.

Precis som “Firewatch” som jag skrev om för ett tag sedan är även detta ett spel där fokus ligger på att utforska och ta in den miljö man befinner sig i.
I detta fallet är det den polska landsbygden som den lilla spelutvecklaren “The Astronauts” lånat stor inspiration från. Föga förvånande kan tyckas då de faktiskt är från Polen.

Detektivarbetet i spelet gör att man allt eftersom bygger upp en bild om vad som faktiskt hänt Ethan Carter. Mestadels genom moment som letande av ledtrådar och uppbyggnad av händelseförlopp. Några lättare pussel m.a.o. och några lite klurigare, däribland ett memoriseringsmoment där man ska komma ihåg hur rummet till ett hus hänger ihop, vilket jag till en början hade problem med.
Spelet håller inte spelaren i handen även om den fria utforskningen faktiskt är ganska linjär när det kommer till kritan.

Den polska landsbygden som visas upp i spelet är underbart vacker och ser till att jag som spelare inte tröttnar på att leta ledtrådar och bygga upp händelseförlopp.
Att en mindre indiespelutvecklare på endast åtta anställda lyckats såhär bra med det visuella är verkligen en stor prestation.

Spelet tar endast några få timmar att spela igenom och när man väl fått reda på vad som hänt Ethan Carter tar det bort en del av viljan att spela om hela spelet. Några moment och hemligheter lockar prestationsjägare, men efter det lade jag spelet på hyllan.
De vackra miljöerna däremot, de stannar kvar i minnet.